Ulrika Ehrensvärd

Jag förstår och känner mer för polisen. Det är upplevelsen efter dagens besök på Polismuseet på Djurgården. Utställningen " Vilken slags polis ", som öppnade för en månad sedan, lockade mig dit. På Twitter har jag uppfattat polisen som en av de mest svårstyrda och stängda myndigheterna som Sverige har. Att Polismyndigheten därför öppnat för en utställning om polisrollen gjorde mig nyfiken. Utställningen hade exemplifierat med flera händelser som påverkat allmänhetens syn på polisen. Sprängningen av Västtyska ambassaden på 1970-talet, ockupationen av kvarteret Mullvaden på 1990-talet och Instagram-målet i Göteborg, som avgjordes i fjol. Polismuseet hade beskrivit händelserna och bitvis kommenterat allmänhetens syn på polisen och sin egen reflektion över hur de hade agerat, framför allt de två sistnämnda. Främst polisens felbedömning och oro vid husockupationen grep tag. Starkare var intrycket från polisens agerande mot de flyktingar som hölls gömda av nunnorna i Alsike klos

I går kväll var det lugnt på Roslagsbanan, när jag och några vänner tog tåget in till station Stockholms östra. När Arrivas konduktör läste av SL Access-kortet , passade jag på att fråga hur den nya biljettläsaren på lokaltågen fungerar. Jag har sedan tidigare intresserat mig för hur landstingets trafikförvaltning i Stockholms län hanterar sina biljettläsare . Den nya, lättare - som provades ut på lokaltåg och spårvagnar i Stockholm hösten 2013 - är nu i fullt bruk. Den ser ut som en liten grå klump, mer teknisk än ergonomisk, med gula detaljer (se bild nedan). Den nya läsaren skulle kunna läsa av periodkorten , ta betalt för reskassa och minska arbetsskadorna, som den tidigare tyngre läsaren - kallad smörklumpen (se bild bredvid) - åsamkat konduktörerna. Långa viseringstider och nya beteenden Konduktören berättade att även den nya, mindre läsaren har gett upphov till arbetsskador. Från början var viseringstiden - tiden det tar att läsa av kortet - lång, cirka 11 sekunder. Nu ha