Ulrika Ehrensvärd

Vad innebär det egentligen att vara adlig i dag? Eller har adeln helt dött ut - och bör betraktas som en relik från gamla klassamhället? Ehrensvärd, som jag heter i efternamn, är en gammal adlig släkt. Just min gren tillhör den grevliga ätten, där en tidig släkting lyckats avancera från att vara friherre till greve genom att leda arbetet med att bygga Sveriges på 1700- och 1800-talens mest östliga fästning Sveaborg utanför Helsingfors. För mig har jag alltid förknippat min släkt på pappas sida med framgång, styrka, ambition och intelligens. I barndomens bokhylla fanns ett gammalt exemplar av Adelskalendern, där släktens högrankade militärer fanns upptagna i rader under vårt vackra släktvapen i blått, gult och guld. Till jul tog man fram den tunga stämpeln med släktvapnet, som man tryckte ner genom det smälta, röda vaxet för att försluta julbreven med ett sigill. Till jul kom alltid julbrev från pappas moster till mamma, där hon titulerades grevinna. Jag tyckte det lät pampigt. Rege

Efter minst ett års våndande, beslutade jag mig i slutet av sommaren för att köpa en ny hemdator. Nu var jag trött på sega datorer och gamla program. Dessutom hade jag tjänat lite pengar som konsult - och skulle unna mig något bra. Till och från under våren har jag varit inne i olika butiker och kikat på datorer, men inte blivit klokare. En dag i början av augusti slog jag till. Nu blev det en bärbar Asus med Microsofts programvara 2010 och Photoshop. Jag sa särskilt till i butiken att det var viktigt att Outlook fungerade. Dessutom påtalade jag vikten av att ha kundsupport. - Jodå, det skulle finnas, sa kvinnan i kassan, och pekade på några telefonnummer på kvittot. Flytta över gammal programvara Så kom det lilla roliga med att flytta över den gamla programvaran till den nya datorn. Efter att ha försökt själv och misslyckats, sökt efter information på nätet och ringt Telia - trots att man inte får - fick jag tips om Telia Premium Support. Toppen, äntligen en tjänst - om än betalt

I mitt tidigare jobb var jag myndighetshandläggare (= opolitisk samordnare för Regeringskansliets styrning av en viss myndighet) för en myndighet som hade flyttat från vanliga kontorsrum till öppet kontorslandskap. Ett av syftena var - förutom minskade lokalkostnader - att den skulle få en öppnare arbetsmiljö. Vid ett tillfälle kom jag att tala med en av de anställda. Hon tyckte att de anställda hade börjat prata mindre med varandra i den nya miljön än tidigare. Det samspel mellan avdelningar, som tidigare dessutom hade haltat, fungerade nu ännu sämre. Hennes uttalande gjorde mig brydd. Här hade myndigheten ett öppet landskap - med möjlighet att enkelt tala med kollegor, dessutom från olika avdelningar. Ändå blev effekten den motsatta, enligt henne. Kräver öppet arbetsklimat Sedan dess har jag själv hunnit sitta i landskap, stora landskap. T.o.m. på arbetsplatser där alla ytor är öppna, även mellan fikarum och själva landskapen. Som jag upplever situationen, känner jag att jag

Relativt sent i livet har jag bytt bana i arbetslivet, från verksamhetsekonom till kommunikatör. Jag är utbildad till både företagsekonom och kommunikatör på högskolenivå, så utbildningsbakgrunden har jag. Självklart är det spännande att göra något nytt, men det är inte självklart lätt att få fäste på arbetsmarknaden i sin nya roll. Dessutom har jag med åren börjat se fler möjligheter och chanser i arbetslivet, vilket har gjort mig mer rörlig. Bytt bransch, tagit initiativ till förändring År 2006 tog jag tjänstledigt från Regeringskansliet (Näringsdepartementet), där jag varit anställd i många år, för att ta steget över att bli ekonom på Myndigheten för skolutveckling. Ett drygt halvår senare beslutade sig regeringen för att lägga ner myndigheten. Vad gör man då? I mitt fall valde jag att starta eget som skribent. Egenföretagandet körde jag parallellt med arbetet i ett drygt år tills myndigheten lades ner. Därefter fick jag ett påhugg på tre månader att kommunicera nedläggningen a